ettsockerfrittliv.blogg.se

Men det funkar inte så. Inte för mig. Jag äter inte för mycket mat. Det har jag aldrig gjort. Jag har inga som helst problem med att äta en precis lagom stor portion till middag. Jag gillar att träna. Fullkomligt älskar det till och med.  Men ändå har jag alltid varit en tjockis. I alla år. Vad är problemet då? Tja, det kan sammanfattas som att det helt enkelt spårat ur rätt så fullständigt. 

2007 fick jag diagnosen hypotyreos. Vilken lättnad det var! Helt plötsligt fick jag en förklaring till varför jag inte går ner i vikt. Jag har varit med i viktväktarna flera, flera gånger, gått på pulverdieter, räknat kalorier osv. Men jag lyckas aldrig gå ner ens i närheten av den vikt som alla solskenshistorier uppvisar. Jag tappar lite vätska och sen står det still. Men nu fick jag en förklaring. Jag kan inte hjälpa det! Det ÄR faktiskt fel på min ämnesomsättning. Vilken känsla det var. Äntligen skulle jag få hjälp. Jag skulle få mediciner och jag skulle äntligen kunna bli smal. Precis som alla andra. 

En hake bara. Det funkar inte så. Jag äter mediciner dagligen. Har gjort det i sju år nu. Men går jag ner lättare i vikt för det? Icke. Levaxin är ingen mirakelmedicin som gör att vikten rinner av. Jag mår rent fysiskt mycket bättre. Jag ligger (äntligen!) på en bra dos och hela mitt allmäntillstånd är bra. Men vikten sitter som berget. Jag måste kämpa som en jäkla dåre för att kunna gå ner i vikt. Idag vet jag det. Jag vet att inget kommer gratis och att jag måste slåss mot min kropp som vill behålla alla kilon. Jag kommer antagligen alltid ha svårare än många att gå ner i vikt och det är helt okej.  Jag har efter många år insett att det är helt okej att det är så. Min kropp är inte min fiende, den kräver bara lite mer för att göra som jag vill än vissa andras. Jag måste bara börja behandla den som en lagkamrat istället för något som måste besegras. Vilket oundvikligen leder mig rakt in på det jag egentligen ville skriva om. 

Ätstörningar. Jag har väl egentligen länge misstänkt att jag inte har en helt sund inställning till min kropp och till det jag äter. När jag ser tillbaka på hur jag har behandlat mig själv blir jag uppriktigt alldeles mörkrädd. Hade jag kunnat hade jag begett mig tillbaka i tiden och ruskat om mig själv ordentligt. Men nu är det som det är. Jag är där jag är idag av en anledning och jag får jobba med det jag har helt enkelt. 

Att vara gravid var bland det jobbigaste jag någonsin varit med om. Jag var totalt oförberedd på hur jag skulle hantera de förändringar kroppen mötte. Väldigt tidigt i graviditeten fick jag foglossning vilket gjorde att jag blev väldigt handikappad. Det blev väldigt mycket värre och jag tyckte något extremt synd om mig själv. I slutet av graviditeten började jag dessutom svullna upp helt extremt. Jag låg på en viktuppgång på ung 0.8 kg/dygn sista tiden. Det var ju förvisso mest vätska men det spelade ingen roll. Jag hade oerhört svårt att hantera det och mådde extremt dåligt av det. Det absolut enda jag tänkte på var hur jag skulle gå ner i vikt så fort ungen var ute. Ut kom han till slut och det var dags att amma. Precis alla hade pratat om hur bra det är att amma. Hur kilona fullständigt bara rinner av en. Inte för mig. Den extrema energiförbrukning som krävs vid amning gjorde att jag blev extremt hungrig. Men det enda jag tänkte på var ju att jag skulle banta. Dålig kombo. Då började hetsätningen på allvar. 

När jag var på återbesök på mvc fångade min barnmorska upp hur det egentligen stod till. Hon såg till att jag blev remitterad till SCÄ. Stockholms Centrum för Ätstörningar. Väl där började de nysta ordentligt i min historia och slutligen fick jag en diagnos. Bulimia Nervosa typ 2. Att få en sådan diagnos är otroligt omvälvande.  Att få en diagnos som den här  var blandat med skam, man känner sig rätt misslyckad, samtidigt som det kändes otroligt skönt att få bekräftat att det faktiskt inte är normalt det man håller på med. Jag har ju någonstans förstått att mitt beteende inte är normen. De allra flesta människor har inte bantat sen de var åtta år gamla.  De flesta har inte i perioder tvingat i sig olika (farliga och olagliga) preparat för att kontrollera vikten. Det är inte normalt att stoppa fingrarna i halsen efter att ha ätit. Alla andra äter inte 6000 kcal på en timme för att sen motionera i sju. Jag vet det nu. Någonstans har jag alltid vetat det. Men det var skönt att få det bekräftat också. Och jag skulle få hjälp. Äntligen! Då kom nästa problem. Vården som den ser ut idag kunde inte göra något alls för att hjälpa mig. På SCÄ blev jag sämre. 

Under behandlingen fick jag ett matschema. Jag skulle äta 6 ggr om dagen och jag skulle äta enligt tallriksmodellen. Grundtanken är att inget är förbjudet utan allt är okej i lagom mängder. Det är helt okej att äta godis ibland. Så länge man inte hetsäter godiset utan håller sig till rimliga mängder på en rimlig nivån. Det handlar om att hålla en jämn blodsockernivå hela tiden och på så sätt undvika att trigga igång hetsätningen. Jag förstår tanken och köper konceptet. Problemet är att det här resonemanget är fullständigt förödande för en kropp som min. Jag blev bara sämre och sämre. Tvingade i mig mat för "att jag måste äta" trots att jag inte var hungrig. Vilket ledde till ångest när det jag egentligen behövde lära mig var att lyssna på min kropp och dess signaler. Hetsätningen blev värre. 

Lite av en slump halkade jag in på LCHF. Ju mer jag läste på om det desto mer nyfiken blev jag. Jag bestämde mig för att testa och redan efter första veckan blev jag övertygad om att det här var min medicin. Det här kommer att hjälpa mig att hålla mig frisk. Rent fysiologiskt är det inte särskilt konstigt att det fungerar. Inget blodsocker som åker kana, inga kolhydrater som väcker upp ett vilande sockerberoende. Och viktigast av allt; jag blir aldrig hungrig. Jag kan känna att jag behöver mat, men jag blir aldrig sådär vrålhungrig. Kroppen får alltid den energi den behöver vilket gör att jag inte "behöver" hetsäta. 

Jag är dock inte frisk. Än. Jag har perioder då jag faller tillbaka i mitt gamla mönster och hetsäter och kompenserar. Men från att ha gjort det 3-4 ggr i veckan till att få återfall 3-4 ggr per år, det är en stor vinst. Idag vet jag vad som fungerar för min kropp. Det är strikt LCHF som gäller. Inga utsvävningar. Inga substitut i form av lchf-bakverk och dylikt. Det går bara inte. Ibland gör jag avsteg. Jag kommer precis tillbaka från ett. I två veckor har jag ätit precis allt. Men den här gången var jag medveten innan. Jag visste precis hur min kropp skulle reagera. Jag visste hur jag skulle må efteråt. Jag gjorde ett aktivt val. Sen att det var ett dumt sådant. Det är en helt annan historia. Jag har bestämt mig för att bli frisk. Ett stort steg i det är att skriva om det som jag gör nu. Kanske hjälper det någon annan? Kanske skapar det förståelse hos någon? Nu har jag bara skrapat på ytan och fått ihop en liten sammanfattning. Jag kommer att skriva mer om min resa. Kanske vill någon läsa det, annars så skriver jag för mig själv. För att påminna mig om resan jag gjort och fortfarande gör.