Vad gick fel?

Det var kul att se att många uppskattade mitt ytterst personliga inlägg ang mina ätstörningar. Det är ju mindre roligt att se att såpass många lider av liknande problem. Väldigt många kände igen sig av varierande grad. Jag blir nästan lite förbannad när jag tänker på det. Jag börjar undra exakt hur vanligt det är egentligen? Är det ens möjligt att få hjälp om en inte är allvarligt sjuk? Jag har tex aldrig varit underviktig. Jag har heller aldrig varit extremt fet. Dvs vikten i sig har inte varit någon fara för mig rent fysiskt. Men tankarna på maten och kroppen har präglat i stort sett hela mitt liv. Jag pratar inte om att som tonåring känna sig lite tjock. Jag menar att som åttaåring känna ångest av att se sig i spegeln. Att ens som åttaåring känna ångest överhuvudtaget. När jag ser bilder på mig själv som barn kan jag minnas exakt känslan från när bilden är tagen. Ångesten över att behöva vara med på bild. Att det skulle fastna på bild precis hur tjock jag var. 

Till saken hör att jag inte var särskilt tjock. Jag var ett helt normalt barn i den större delen av skalan. Inte överviktig men mer rund än spinkig.  Jag har alltid varit kraftigt byggd och tung. Barn, precis som människor i alla andra åldrar, kommer i olika storlekar och former. Jag har en mer rejäl kropp. Jag skulle aldrig kunna bli slank, jag har ordentligt med former och har alltid haft det. Och det är helt okej. Idag vet jag det. Men hur mycket jag än vet det så måste jag hela tiden slåss för att övertyga hjärnspöket om det också. 

Jag har slösat bort ett helt liv på att ha ångest. När jag tänker tillbaka på tex min tonårstid blir jag förbannad och ledsen. Jag mådde så jävla dåligt under väldigt lång tid. Istället för att gå i skolan, ta studenten, upptäcka världen osv så mådde jag dåligt. Gick till skolan lite sådär ibland. Eller tja, jag var ofta där men inte på lektionerna. Allting handlade om att döda ångest på olika sätt. (Och det är sällan hälsosamma sätt vi talat om när det kommer till troubled teens med ångest) När jag var 17 behövde jag regelbundet äta mediciner för att ens kunna sova ett par timmar. Sen dess har jag till och från i perioder ätit lugnande för att dämpa ångesten. 

För ett par år sen fick jag diagnosen GAD vilket stämmer väldigt bra. Det kändes bra att få bekräftat att det inte är normalt att känna så som jag gjort. Det som var ett normaltillstånd för mig var samma känslor som folk hade när de mådde som värst. 

Mina trick för att må bra är så oerhört enkla egentligen. Det största har varit att vara medveten. Att läsa på ordentligt om mina problem. Att bli duktig på att känna igen varningstecken hos mig själv så jag hinner mota Olle i grind innan det spårar ur. Men jag kan inte låta bli att bli lite arg över att jag aldrig fått vettig hjälp med ätstörningarna. Fatta så mycket tid jag har förlorat på att må dåligt. Så många dagar/kvällar som jag har hållt mig inne istället för att träffa folk enbart för att jag "är för tjock för att gå ut". Men aldrig har någon ens reagerat över min syn på mat och vikt. Om jag har bantat och varit extremt kontrollerande har jag alltid fått ordentligt med hejarop. "Bra jobbat!" "Helt rätt, tänk på vad du äter" "vad duktig du är som tackat nej till efterrätt" osv. Det jag egentligen hade behövt var att någon kanske lyfte på ett ögonbryn och funderade på om det verkligen var så bra? Om jag verkligen gjorde det av rätt anledningar. Men allra bäst hade nog varit om jag tidigt hade fått hjälp att avdramatisera hela tänket kring mat. Jag tror det har att göra med att jag aldrig varit särskilt smal. Ingen tror att det är möjligt att vara tjock bulimiker. Är du inte mager kan du inte vara särskilt sjuk. Jag vill göra det mer tydligt för folk hur vanligt det är med ätstörningar. Göra folk medvetna om hur det egentligen ser ut. Många tror att någon som har ätstörningar automatiskt är utmärglad tex. Att det antingen är Anorexia eller Bulimi det handlar om. Jag visste inte själv att det fanns mer än en sorts bulimi tex. Jag har själv aldrig förstått hur dålig jag var just pga min vikt. Jag var ju aldrig särskilt smal, hur kunde det bli farligt då? Sanningen är att Anorexia är rätt ovanligt. Det är den diagnosen som minst procent får. De flesta får diagnosen UNS. 

Jag fick som sagt diagnosen Bulimia Nervosa typ 2. Jag hetsäter och kompenserar. Men det är sällan jag kräks som är det första man tänker på när det gäller bulimi. Jag gjorde det när jag var yngre men det är rätt många år sen sist. Jag kompenserar på andra sätt. Svält, träning osv. 

Nu känns det lite som att jag sitter och skyller ifrån mig vilket inte alls var min tanke. Mer en reflektion över vad som hade varit bättre. Men det är som det är idag. Nu är jag medveten om vad som krävs för att hålla mig på banan och för att må bra. Idag vet jag att om jag väljer att äta massa socker en kväll så tar jag en risk. En risk att få ångest och väcka monstret igen. Men bara det att jag är medveten om det gör att jag oftast hittar tillbaka relativt fort igen. Och det är en extremt stor vinst. Ett stort framsteg. Och kanske blir det inte mer, kanske är det såhär jag kommer att få leva. Jag kommer kanske aldrig få ett okomplicerat förhållande till mat och vikt. Men då är det så.