Milstolpe
Jag testade LCHF för första gången i slutet av sommaren 2011. Två veckor in på försöket blev jag gravid och helt plötsligt gällde "ät vad än du kan behålla". Livet förvandlades från "ät dig frisk" till "håll dig levande". I takt med att illamåendet försvann glömde jag lite bort det där med att minska på kolisarna. Bebis kom, det var dags att amma. De som har fått nöjet att amma sitt barn vet hur kroppen går in i något slags superläge där den minst sagt går på högvarv. Det tar extremt mycket energi att producera mat till ett litet troll. Det är nu många går ner i vikt. Inte jag. Jag var hungrigare än jag någonsin upplevt tidigare och åt givetvis därefter. Mycket vitt bröd och juice. Ni som äter LCHF vet vad som händer då, jag blev ännu hungrigare. Till slut blev det nästan en slags kamp för att uppnå mättnad. Jag började hetsäta. Oundvikligen kom viktuppgången som ett brev på posten.
När Trollet var ett år gammal var jag uppe på 90 kg. Till min längd på 163 cm kan ni själva gissa att det inte var optimalt. Jag viktväktade och skulle promenera och allt sånt. Det enda som hände var att jag fortsatte hetsäta. Strax efter kom jag på hur bra jag faktiskt mådde innan jag blev gravid, när jag åt LCHF. Jag började lite smått utesluta kolhydrater och i början av augusti kände jag mig övertygad om att det var dags att ändra kost helt.
Sen dess har jag ätit LCHF med vissa undantag. Jag har haft perioder då jag "unnar mig" godis, med andra ord förgiftar min kropp. Huvudet vet att jag blir riktigt sjuk av socker, ändå har sockermonstret lyckats sätta klorna i mig mer än en gång. Allra värst var det i julas. Jag fick för mig att under december, då ska jag faktiskt få äta precis vad jag vill. Det gick jättefint ett par dagar. Sen tog sockermonstret över och jag åt allt jag kom över i två veckor. Men jag hade så svårt att föreställa mig en högtid utan "vanlig mat". Vilket jävla trams! Ingen annanstans hittat du lika god och enkel mat som inom LCHF.
Så nu var det då dags för påsk. Den högtid då det erbjuds absolut mest godis i vårt avlånga land. Den här gången hade jag bestämt mig. Påsken 2014 skulle bli min första högtid utan avsteg. Den här gången skulle jag unna mig att må bra istället. Och vet ni? Det gjorde jag. Jag har inte bara ätit strikt LCHF utan jag har även hållt mig till min periodiska fasta. Utan att det har varit jobbigt. Utan att sakna något. Jag är så jäkla stolt över mig själv. Awesome.
Det tänker jag fira med att bege mig ut och springa en sväng. Mitt nya sockerfria jag motionerar nämligen.